Ren inbillning?

För drygt 1,5 år sedan (blir två år i slutet av augusti för att vara exakt) skadade jag mitt högra knä.
Vet inte exakt vad det var som blev skadat, men det hade något med ledbandet och ett skadat fäste att göra om jag inte är helt ute och cyklar.
Nej, det var inte något jätteskoj och visst tog det ett par månader innan allt fungerade som vanligt igen, men den dagen kom den också. Och jag var glad.
Efter det har jag egentligen aldrig kännt av något från det hela, kanske att det blivit något stelt eller så någon gång. Nåja, inget nämnvärt i alla fall.
Nu det senaste har jag dock börjat få små känningar, när jag håller knäet på ett visst sätt för länge eller så, t ex böjt. Det blir en konstig känsla liksom, vet inte riktigt hur jag ska förklara det.
Så där kunde jag känna i slutet av "läkningsperioden", och nu när jag känner det igen vet jag inte riktigt hur jag ska reagera.
Jag vet inte ens om det verkligen ens krävs någon större reaktion, för jag kanske bara går runt och inbillar mig massa onödiga saker?! Ni förstår säkert vad jag menar, det har väl hänt alla i alla fall någon gång?
Så kan jag börja känna mig skyldig, för tänk om jag vill att det ska vara någonting?! Ja, undermedvetet då, för det var ett rent helvete som jag very much klarar mig utan någon mer gång. Men varför i hela fridens namn skulle jag ens vilja det i mitt undermedveta?! För att se hur folk reagerar? Jag förstår inte. Ärligt, hur bra låter det - jag förstår mig inte ens på mig själv! Vad är det här?

Antar att det inte finns så väldigt mycket mer att göra än att hålla lite koll på det förbaskade knäet och hoppas på det bästa. Jag hoppas verkligen att jag bara inbillar mig.