Ignorerad

Det är svårt, för jag vet inte riktigt vart jag ska börja, trots allt det där som finns bubblande inom mig och som bara måste ut.
Kan väl inte påstå att detta har varit världens bästa dag - eller eftermiddag/kväll i alla fall.
För att göra en lång historia kort: vissa grejer blev inte riktigt som jag tänkt mig, så jag tror att something just snapped.
Vet att jag överreagerar, men lägg till stress till allt det där och se själv hur lätt det är att undvika sen.
Ja, jag är verkligen stressad, och jag känner mig fångad på något vis. Det är mycket att göra nu, vilket känns konstigt eftersom sommarlovet är mindre än en månad bort.
Mamma. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna få henne att förstå.
Har mer eller mindre klagat på min situation, och vid ett tillfälle sa hon: "Ja, det är väl bara att sätta videon på inspelning då, lämna datorn ifred jag bara börja jobba". Men jag upplevde en viss skämtsamhet i hennes tonfall, så även om jag vet att hon menade det blev det svårt att ta henne på 100% allvar.
Hon sa i princip samma sak idag igen, i ett annat tonfall, som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka.
Hon kanske bara vill hålla sig ur vägen och låta mig sköta saker på mitt sätt - ska väl vara tacksam för det i så fall, jag vet, för det är inte alla som har det så - och hoppas att jag ber om hjälp ifall jag behöver det. Eller så vill hon kanske inte bry sig mer än så.
Men jag har funderat, och jag kanske behöver den där extra pushen, någon som säger till mig och uppmuntrar mig när det kommer till skolarbetet mm. Någon som nästan tvingar mig till det, om ni förstår vad jag menar.
Grejen är den, att jag tror inte att hon förstår det, och jag kan/vill inget säga, för jag är rädd att resultatet i så fall kommer bli helt fel - och det gör ju inget bättre!
Matte är verkligen inte mitt starka ämne, hon vet det.
I morgon är det NP i Ma A för min del, det kommer inte att gå bra alls. Sagt det till henne, sagt det till flera.
Hennes svar är att det får gå som det går. Jag vill inte det, jag vill att det ska gå bra!
Vad jag inte förstår är... om hon lyssnar på mig och vet du hur det ligger till, varför försöker hon inte se till att jag får hjälp i stället? Hon och pappa kollade lite på det material jag fått hem förrut (och som jag inte alls förstår), men efter fem minuter klarade jag inte av mer och gick. De satt och titta på TV och kollade lite lojt på mina papper medan jag stod bredvid - är det vad de kallar hjälp?! Det där hjälper inte mig ett dugg.
Även min lärare tycks ha svårt att förstå att jag har svårt för matte, eftersom jag brukar lyckas få till helt OK resultat (men de är inte OK för mig!) på proven mm. Hur i helskotta ska jag gå till väga för att folk ska kunna förstå hur jag känner det? Har verkligen ingen aning, och det skrämmer mig lite.
Är nog i det närmsta panikslagen inför det här provet, bara ser framför mig hur jag kommer sitta där och inte förstå ett piss. Det gör bara saken värre. Jag vill inte.

En annan sak har cirkulerat i mina tankar ett bra tag nu, speciellt det senaste.
Saker är som de är med vissa personer i den här familjen, och ibland undrar jag om det är så med mig också. Men det lär jag förmodligen aldrig få veta, för de kollar inte upp det. Varför? Jag kan tycka att de nog borde det. Jag menar, tanken är ju faktikst inte helt osannolik!
Är det något de valt att blunda för helt enkelt? Bättre att inte veta liksom, då kan man gå i godan ro och tro det bästa.
Eller är det inbillning från min sida, bara för att jag ser en del saker varje dag så får jag för mig att det samma händer mig?
Det är min vardag, och om jag sticker ut ur den blir jag onormal i min eget liv. Om jag inte ens är "normal" där, vart i helvete är jag det då?!
Jag behöver något att relatera till, något som får mig att känna mig hemma, eller vad man ska säga.
Oftare och oftare tycker jag inte att jag har det.
Ibland känner jag mig mer eller mindre ignorerad. Det kanske inte är deras mening, men det är precis som att de förväntar sig mer av mig på vissa plan, och det känns orättvist. Förmodligen inte det som är tanken alls, men på sätt och vis far jag illa. Men det ser de inte.
Och när saker växer på hög blir det inte myckert bättre.
Kommer det här att sluta i ett nervöst sammanbrott?
Framtiden är vad jag drömmer om, behöver något som kan ta mig ur det här.
Det kanske inte (förmodligen inte) blir som jag tänkt mig, men det är fint att drömma. Och hoppas kan man ju alltid.