Confessions of a broken heart

Öppna ögonen för fan!
Det är inte precis som att det krävs något geni för att räkna ut det precis, du (ni) om någon borde veta det.
Men när allt annat och andra är så jävla mycket viktigare hela tiden antar jag att det är svårt att se det som jag själv blir mer och mer säker på för varje dag som går. Varje sekund, varje minut.
Jag kan inte förklara hur det känns inuti, det är bara gaaah - vill förmedla, men det går inte. Och när man försöker, fast kanske mer indirekt, blir man inte tagen seriös. Hur tror du att du skulle känna det om du hade samma känsla som jag, känslan av att dina åsikter inte betyder något, att du inte har något att säga till om?!
Jag kan inte prata med dig. Trots att det är det jag behöver mer än något annat, få allt det här ur mig. Fatta att jag faktiskt är rädd, att jag tar stryk av det som varit och det som bara fortsätter att ske. Jag kanske är 17 på utsidan, men på insidan är jag nog långt ifrån det.
Just den biten är du väl medveten om, du har t o m erkännt det själv för mig. Ändå låter du det vara så här. Ibland är jag nästan villig att hålla med honom. Nästan. Jag behöver dig, jag kan inte göra det här ensam. Jag är inte öppen av mig, jag kan inte bara komma och prata om det som jag känner, jag behöver en push då och då. Men inte ens det tar du dig tid att se, istället ignorerar du. Inget blir ett dugg bättre av det! Inget.
Inte ens de gånger då du faktiskt säger något känns det seriöst, som att du verkligen bryr dig. Bara irriterad. Inte en chans att jag vågar spill my guts då, vågar ett ens försöka reda ut i mitt huvud det som trasslat ihop sig värre än ett garnnystan. Istället rinner det ut i sanden ett kort tag för att sedan blossa upp värre än någonsin! Och historian upprepar sig själv.
Vad ska man göra för att bli sedd?