Undantag

Okej, så rosa går egentligen helt emot min natur (till typ 99% i alla fall), men fatta att man måste offra sig när världens skönaste mössa råkar vara just rosa!
Va på Hemköp i Nordstan i dag med Gina, vi skulle köpa godis. Då fick jag syn på en skylt där det stod "Köp 3 påsar så får du en mössa!" Jag kollade efter vad det rörde sig om. Det var Ahlgrens bilar. Mössan är rosa och MED ögon! Lätt att jag ska skaffa! :D

Tillbaka på ruta ett

Gymnasiet. Det som skulle förändra allt. Bli mitt livs hittills största vändpunkt. Jag gladde mig åt det, och trodde på det. Fy fan vad fel jag hade! Verkligen BIG TIME, alltså...

Jag skulle få nya kompisar, göra sånt jag gillar. Hitta mig själv, allt skulle äntligen falla på plats, helt enkelt. So far har allt bara varit en enda jävla stor besvikelse.
Det började ju inte ens särskillt bra egentligen! Alla hittade en kompis på två sekunder. Inte jag. Och när jag väl kom nära någon hamnade vi i olika klasser! Vad annars?
Dem i klassen som jag trodde - fram tills ganska nyligen faktiskt - don't give a fuck about me! Ärligt. PRECIS som innan.
Häromdagen sa den ena till de andra: "Det känns som att jag har kännt er hela mitt liv, inte bara några veckor."
I was right there beside them, ffs! Som en jävla kniv rakt in i hjärtat. Även om jag redan visste.
Jag är och förblir ett jävla bihang som är helt desperat och inte klarar ett friggin' piss på egen hand!
Varför måste ALLA som jag trivs med gå i en annan klass?! Samma klass dessutom...
WTF, hon och jag är ju i princip exakt samma! The same music, humor... Everything.
Om det finns such a thing as tidigare liv, måste jag ha gjort något riktigt hemskt där!
Allt är emot mig, spelar ingen roll hur jag gör eller vad som sker, allt blir fel! I'm not fucking kidding!

Det bar precis det här jag var rädd för, att det skulle bli såhär. Men mamma var säker på att det inte skulle det, och jag trodde henne.
Vilken jävla idiot jag var!
Jag försöker att inte visa det utåt, känns som att det bara blir värre då. Ännu mer, om möjligt, misslyckad.

I'll end up alone, jag tvivlar inte en sekund.
Knappt tre år. Det är vad som är kvar. Vad händer sen? Jag är rädd. Jag vill stanna på mitt rum resten av livet och aldrig mer komma ut (förrutom för toalettbesök). Not have to deal with all the crap that's coming.
Nu förstår jag mer än någonsin varför Pippi käkade de där krumelurpillrerna. Jag vill också ha sådana. Jag vill ha ett liv. Finns det alls någon möjlighet att jag kan få det av tomten i julklapp? Det är det enda jag önskar mig. Det, och en MP3 med minst 512 Mb.

En bok. Det känns nästan som att jag vill skriva en bok om det här (men aldrig att jag skulle palla det). Eller att på något annat sätt agera ut allt.
Men hur?
Jag är vilsen, jag står vid ett vägskäl eller något, och vet inte alls vart jag ska. Än mindre vad jag ska göra. En stor, fet mardröm som försvinner när jag sover. Nog därför jag gillar det så mycket.

Nåja, jag har i alla fall musiken.
Och er. Ni som alltid finns där. Men ibland önskar jag bara att ni fanns här... Förlåt.

- En egocentrikers tankar och önskningar.
Someone, please just shoot me!

Nya bekantskaper

I dag har jag fått en ny kompis ^_^ Jag vet inte vad han heter, men full va han!
Låter det konsigt? Don't blame you! Haha
Så här var det: jag och Fanny satt och väntade på tåget, det va ett tag kvar tills det skulle komma så vi satt och pratde. Du kommer det en REDIGT full gubbe(?) stapplande upp för trappan som leder till perrongen. I sin hand höll han en lila påse från Systembolaget, av formen på den att dömma tror jag att den var fullproppad med öl. Han stank sprit långa vägar, och när han fick syn på oss två som satt där började han prata med oss. Kommer dock inte ihåg hur han inledde konversationen. Men jag minns tydligt hur han ett flertal gånger mumlade för sig själv: "Bara supa, supa, supa". Jag och Fanny fick göra vårt bästa för att inte börja gapskratta. I alla fall jag.

Han diskuterade livets mening med oss, och vi gjorde vårt bästa för att svara, men det va svårt! Hell yeah, det hade det ju varit även om han varit nykter som en sköldpadda! (Hur nyktra sådana brukar vara vet jag dock inte, så tänk inte för mkt på det där!)
Men jag tror att jag lyckades uppfatta något om att han tyckte att det va å sitt framför TV:n och supa. Jag är inte 100 på om han nämnde någon kärring där hemma också. Om sådan finns tycker jag lite synd om henne. Även om hans son som nu tydligen är 25, bor i Arvika (eller vad det nu va) och va bra på matte tror jag. Fast den biten är ju visserligen kul för honom. Sonen alltså.
Hur som helst. Fullisen (kommer inte på nån bättre bemärkning på honom för tillfället) frågade även om vi var syskon och lite allt möjligt. Och om vi gillade hästar. Vi berörde även ämnet såpor. Sånna gillar jag.
Det där är ungefär vad jag kan urskilja ur min röriga minnesbank, resten har jag blandat ihop. och då är det lika bra att låta bli att nämna det. Det blir ju inte lika kul då! :)

Men ärligt talat, trots sitt tillstånd hade han fakiskt mycket vettigt att säga - jag var förvånad. Fast hade han varit nykter hade han kanske besvarat sina egena frågor med något annat än "supa". Men vad vet jag, han kanske verkligen tycker det. Och faktiskt så tycker jag lite synd om honom också, samtidigt som jag håller med Fanny - han får skylla sig själv!

I ärligthetens namn var jag faktiskt lite orolig vid några tillfällen då han stod där och vinglade fram och tillbaka - mellan mig och Fanny på bänken var det ett stort mellanrum som han mer än väl skulle fått plats i. Att han var på väg att slå sig ner där han slå mig så där en sjuttielva gånger. Och för varje gång han inte gjorde det blev jag lika lättad. Sedan kom tåget och vi åkte hem. Nu sitter jag här och skrattar av mig allt det jag inte kunde göra förrut, då han var närvarande. Gör det mig till en dålig människa? Om så är fallet; förlåt mig Gud! :) Hej då!

Suck och snark

Jag har tråååååååååååååååååååååååååååkigt!!!!! Det är så tomt överallt jue! :(
Och så borde jag städa rummet. Trodde jag hade nåt på G förrut, men jag kom visst av mig. Som vanligt.
Jag hatar verkligen att städa! *suuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuck*

Hoppas verkligen att det händer nåt sen!
Nu ska jag terrorisera nån annan i famlijen så att dom känner sig lika miserabla, tjingeling!

Johan <3

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!
Nu är jag glad, nu när Johan Larsson gick vidare från slutaudition!
Fy fan va jag hade blitt sur om han inte hade gjort det! Jag typ låg och svor och hotade juryn medans jag väntade på svaret :P Seems like it worked ;)

Tyckte så synd om killen förra året när det gick rent åt helvete i delfinalen, för jag gillade honom redan då, och jag ville så gärna att det skulle gå bra för honom! Nu gillar jag honom dessutom ännu mer.
Åh maj gadd, han e så söt :D
Men jag gillar inte alls att han rakade av sig allt håret, han va så himla gullig i den där svarta kalufsen som spretade lite överallt *myser* ^_^

GO JOHAN! <3

Bråk, bråk, bråk...

SKÄRP ER FÖR HELVETE!
Jag pallar ärligt talat inte mer, tänk för fan! Det gäller er båda!
Ska det va så här kan ni lika gärna skilja er, jag menar det faktiskt! Ge fan i att bland in oss (mig), det tär faktiskt på mig också!
Jag vill inte behöva gå runt och vara rädd för vad som komma skall. Sluta förstöra allt!

Just nu finns det nog inget som beskriver hur det är, bättre än den här låten...
Breakdown - Plain White T's
"I've seen a man cry.
I've seen a man shoutout,
afraid of losing the woman he loves.
I've seen a woman lie
to her man flat out,
about who she's been with
and where she was.
I've seen a low fire
and tried to figure it out.
This fight it isn't going anywhere
I've seen a child's eyes
watching his parents freak out.
I know they see him but they just don't care.
It won't stop if they don't stop yelling.
It's not the way of working your problems out.
I can't stand being around this yelling
so I'm finding my way out.
I'm gonna drive and never ever slow down.
I'm gonna drive until i break down.
Packing my things and getting out of this town.
I'm gonna drive until i break down.
I've seen a childs eyes.
I've seen him living in doubt.
Not ever knowing what it's like to be in love.
I've seen his friends try
to just to help him get out.
he never told them what the problem really was.
I've seen a suicide.
They couldn't figure it out.
He blamed himself because they couldn't get along.
I've seen his parents eyes
trying to figure it out.
Where did our baby go and what went wrong?
It won't stop if they don't stop yelling
it's not the way of working your problems out.
I can't stand being around this yelling
so i'm finding my way out.
I'm gonna drive and never ever slow down.
I'm gonna drive until i break down.
Packing my things and getting out of this town.
I'm gonna drive until i break down.
I'm gonna drive until i break down.
Hold it inside until i break down.
I'm gonna try until i break down
Say my goodbyes until i break down.
(baby c'mon)"

Jag har hittat mitt kall!

Så sent som i går insåg jag vad jag vill bli när jag blir stor!
Jag ska bli psyk-olog!
Hur jag kom fram till det? Det ska jag berätta!
Pratade med en tjej på MSN som sa att hon kanske ska börja läsa psykologi. Efter att ha tänkt i sådär fem sekunder eller mer sa jag:
"Jag är nog ingen psykolog. Snarare psyk-olog! Haha!" Och visst fan stämmer det! :D
Efter ytterligare en konversation med en annan tjej kom jag fram till att jag ska bli en psyk-ologisk präst. Som sysslar med Photoshop på min fritid! ^_^
Fan, det här känns riktigt bra!!! Nu måste jag bara hoppas att det finns plats på marknanden för en med mina mycket extraordinära kunskaper... Om inte ska jag fanimej bana väg för det själv! ^^
Så look out, gott folk, en vacker dag kommer att jag flanera över hela världen! ;)

Nåja, vi säger det i alla fall. För det är faktiskt vetenskapligt bevisat, att jag är inte klok någonstans! And damn proud of it too!

Tjingeling.

Det blir aldrig som man tänkt sig

Vet inte hur många kvällar - precis när man ska sova - på raken som jag legat och tänkt på sånt som handlar om mig och som jag borde skriva om i bloggen! Jag tänker på nåt, och sen intalar jag mig själv att "självklart minns jag det i morron oxå!" Inte fan gör man det, ibland har jag t o m glömt det på fem minuter. Jag hatar mitt minne.
Hur som helst, det är sådana där saker som känns viktiga, sådant som jag känner att jag måste få ur mig (palla skriva vanlig dagbok!), och därför blir det så frustrerade när man vaknar dagen efter och minns kanske en tiondel av ursprungliga tanken! Allt lyser med sin frånvaro ju. Varför kan man aldrig komma på saker när man sitter här för?!
Nej, det blir verkligen aldrig som man tänkt sig!
Ärligt talat blev inte ens det här inlägget det, för också det låg jag och tänkte på igår när jag skulle sova! Gaah, jag blir så trött på det här.

Fast har hört att det heter "Bättre dåligt minne än dåliga minnen". Jo visserligen, men va fan tar man sig till när man lider av båda?! Någon som vet? Jag är beredd att prova allt! Tror jag i alla fall, beror på vad det är... Haha

A hug

En kram, fatta hur mycket den kan betyda!
Jag fick en igår, på tåget. Jag blev lite chockad, men det kändes bra. Sen tänkte jag på den hela tiden. Men va fan, den va ju inte ens menad som nåt viktigt. Eller hur man ska uttrycka det, jag vet inte.

Jag måste citera Mouth (OTH) här:
"It's just... it's easier in the dark, but pretty soon the lights will turn back on and we'll go back to who we really are, right? I mean, kissing might be... I don't know, whatever to you, but to me it'll mean something and I'll wake up in the moring wanting to do it again, and again and pretty much all the time. Somehow I don't think you'll feel the same way."

Precis så känns det, jag vet inte varför. Det borde det inte!
Jag är konstig.

Nu ska jag göra det jag borde gjort för längesen...

"Livet är som ett avloppsrör, det är långt och fullt av skit!"