Tillbaka på ruta ett

Gymnasiet. Det som skulle förändra allt. Bli mitt livs hittills största vändpunkt. Jag gladde mig åt det, och trodde på det. Fy fan vad fel jag hade! Verkligen BIG TIME, alltså...

Jag skulle få nya kompisar, göra sånt jag gillar. Hitta mig själv, allt skulle äntligen falla på plats, helt enkelt. So far har allt bara varit en enda jävla stor besvikelse.
Det började ju inte ens särskillt bra egentligen! Alla hittade en kompis på två sekunder. Inte jag. Och när jag väl kom nära någon hamnade vi i olika klasser! Vad annars?
Dem i klassen som jag trodde - fram tills ganska nyligen faktiskt - don't give a fuck about me! Ärligt. PRECIS som innan.
Häromdagen sa den ena till de andra: "Det känns som att jag har kännt er hela mitt liv, inte bara några veckor."
I was right there beside them, ffs! Som en jävla kniv rakt in i hjärtat. Även om jag redan visste.
Jag är och förblir ett jävla bihang som är helt desperat och inte klarar ett friggin' piss på egen hand!
Varför måste ALLA som jag trivs med gå i en annan klass?! Samma klass dessutom...
WTF, hon och jag är ju i princip exakt samma! The same music, humor... Everything.
Om det finns such a thing as tidigare liv, måste jag ha gjort något riktigt hemskt där!
Allt är emot mig, spelar ingen roll hur jag gör eller vad som sker, allt blir fel! I'm not fucking kidding!

Det bar precis det här jag var rädd för, att det skulle bli såhär. Men mamma var säker på att det inte skulle det, och jag trodde henne.
Vilken jävla idiot jag var!
Jag försöker att inte visa det utåt, känns som att det bara blir värre då. Ännu mer, om möjligt, misslyckad.

I'll end up alone, jag tvivlar inte en sekund.
Knappt tre år. Det är vad som är kvar. Vad händer sen? Jag är rädd. Jag vill stanna på mitt rum resten av livet och aldrig mer komma ut (förrutom för toalettbesök). Not have to deal with all the crap that's coming.
Nu förstår jag mer än någonsin varför Pippi käkade de där krumelurpillrerna. Jag vill också ha sådana. Jag vill ha ett liv. Finns det alls någon möjlighet att jag kan få det av tomten i julklapp? Det är det enda jag önskar mig. Det, och en MP3 med minst 512 Mb.

En bok. Det känns nästan som att jag vill skriva en bok om det här (men aldrig att jag skulle palla det). Eller att på något annat sätt agera ut allt.
Men hur?
Jag är vilsen, jag står vid ett vägskäl eller något, och vet inte alls vart jag ska. Än mindre vad jag ska göra. En stor, fet mardröm som försvinner när jag sover. Nog därför jag gillar det så mycket.

Nåja, jag har i alla fall musiken.
Och er. Ni som alltid finns där. Men ibland önskar jag bara att ni fanns här... Förlåt.

- En egocentrikers tankar och önskningar.
Someone, please just shoot me!