Nya bekantskaper

I dag har jag fått en ny kompis ^_^ Jag vet inte vad han heter, men full va han!
Låter det konsigt? Don't blame you! Haha
Så här var det: jag och Fanny satt och väntade på tåget, det va ett tag kvar tills det skulle komma så vi satt och pratde. Du kommer det en REDIGT full gubbe(?) stapplande upp för trappan som leder till perrongen. I sin hand höll han en lila påse från Systembolaget, av formen på den att dömma tror jag att den var fullproppad med öl. Han stank sprit långa vägar, och när han fick syn på oss två som satt där började han prata med oss. Kommer dock inte ihåg hur han inledde konversationen. Men jag minns tydligt hur han ett flertal gånger mumlade för sig själv: "Bara supa, supa, supa". Jag och Fanny fick göra vårt bästa för att inte börja gapskratta. I alla fall jag.

Han diskuterade livets mening med oss, och vi gjorde vårt bästa för att svara, men det va svårt! Hell yeah, det hade det ju varit även om han varit nykter som en sköldpadda! (Hur nyktra sådana brukar vara vet jag dock inte, så tänk inte för mkt på det där!)
Men jag tror att jag lyckades uppfatta något om att han tyckte att det va å sitt framför TV:n och supa. Jag är inte 100 på om han nämnde någon kärring där hemma också. Om sådan finns tycker jag lite synd om henne. Även om hans son som nu tydligen är 25, bor i Arvika (eller vad det nu va) och va bra på matte tror jag. Fast den biten är ju visserligen kul för honom. Sonen alltså.
Hur som helst. Fullisen (kommer inte på nån bättre bemärkning på honom för tillfället) frågade även om vi var syskon och lite allt möjligt. Och om vi gillade hästar. Vi berörde även ämnet såpor. Sånna gillar jag.
Det där är ungefär vad jag kan urskilja ur min röriga minnesbank, resten har jag blandat ihop. och då är det lika bra att låta bli att nämna det. Det blir ju inte lika kul då! :)

Men ärligt talat, trots sitt tillstånd hade han fakiskt mycket vettigt att säga - jag var förvånad. Fast hade han varit nykter hade han kanske besvarat sina egena frågor med något annat än "supa". Men vad vet jag, han kanske verkligen tycker det. Och faktiskt så tycker jag lite synd om honom också, samtidigt som jag håller med Fanny - han får skylla sig själv!

I ärligthetens namn var jag faktiskt lite orolig vid några tillfällen då han stod där och vinglade fram och tillbaka - mellan mig och Fanny på bänken var det ett stort mellanrum som han mer än väl skulle fått plats i. Att han var på väg att slå sig ner där han slå mig så där en sjuttielva gånger. Och för varje gång han inte gjorde det blev jag lika lättad. Sedan kom tåget och vi åkte hem. Nu sitter jag här och skrattar av mig allt det jag inte kunde göra förrut, då han var närvarande. Gör det mig till en dålig människa? Om så är fallet; förlåt mig Gud! :) Hej då!