Insidan och ut

Som den sjukligt obsessive person jag är, har jag nu sett klart alla Veronica Mars-avsnitt. Och slutet gjorde mig riktigt besviken! Nästan så man önskar att man inte hade sett klart. Nu kommer jag väl inte kunna släppa detta de närmsta 100 åren eller något. Jag fattar inte varför I let it get to me heller, det borde det ju inte. I alla fall, läste att det ryktas och planeras om en film för att ge some real closure - den senaste informationen verkade rätt färsk.
God, I'm such a fan girl! Eller något. För mindre än en vecka sedan brydde jag mig inte ens om serien, detta kommer kanske låta konstigt, men på något vis känns det ungefär som att jag inte har "rätt" att ta åt mig på det här sättet. Och nu svamlar jag.

Men jag gick i alla fall utanför ytterdörren idag! Åkte in till stan och träffade Conrad, Göran och Siw. Okej, nu hittar jag på namn, för klockan börjar bli mycket (även om det inte är i närheten av hur länge jag varit uppe några av de past couple of nights) och jag är trött. Men ändå. Freaky thing är att vi insåg att senast vi sågs allihop var nästan ett halvår sedan! Room for improvement there, I guess...

Anyhow, nu är jag deprimerad. Av mer än en anledning. And this is how it's gonna play out: jag kommer att grubbla över det tills jag somnar, vakna och vara som vanligt tills något av det slår mig igen och så börjar vi om.
Så går vi runt kring en enebärabuske, enebärabuske, enebärabuske.
Så går vi runt kring en enebärabuske, tidigt en måndagsmorgon. (But really, the day doesn't matter...)