I dreamed I was missing

Vad händer nu för tiden då?

I fredags spenderade jag en timme i ösregn när Gina tog studenten - grattis! Jag blev blöt rakt igenom jackan, och Johannas tygskor var inte så torra de heller. Då plockade vi fram hårtorken, det blev rätt bra. Sedan var vi hemma hos Gina och firade henne där, det var kuligt allt.

På kvällen följde jag halvt motvilligt med dem ut - få trodde till en början på att de faktiskt tagit studenten - och jag var nog inte ett så roligt sällskap, ehm... Jag började tjöta om att gå hem the moment we got there, och helt spiknykter höll jag på att däcka i ett hörn haha.

Denna upplevelse gjorde mig seg nästan hela helgen (i alla fall lördagen), nästan pinsamt att erkänna.

Nu återstår en massa i skolan att ta i tu med känns det som - och så är det nog med. Men jag orkar bara inte och har inte mycket motivation kvar i mig. Hur ska det här sluta? Mest bävar jag väl inför det där reportaget i Textkommunikation som har deadline på fredag. Jag har inte ens börjat och känner inte alls för det. Och då har jag ju ändå en idé! Så som sagt, motivationen finns där inte.

Men eftersom detta är enda chansen till ett MVG i C-kursen tycker mamma att jag borde försöka i alla fall, för att jag kommer ångra ihjäl mig annars sen, som hon så fint uttryckte det. Och innerst inne vet jag väl att hon har rätt, men det är bara stopp nu. Är ju så otroligt lockande att ta den lätta vägen ut... Jävla Torbjörn!

Och allt det här smittar av sig på allt annat med - jag orkar inte göra något annat än att bara vara och ignorera saker så mycket jag kan. Definitivt inte rätt sätt att hantera det på, men det känns bra för stunden. Jag har ju alltid gjort allt i sista minuten i alla fall, inte kan jag väl bryta den trenden nu? *Intalar mig själv att jag har så rätt så*