I guess I need you baby

Jag saknar hur det var när jag var liten, när jag hade ett papper framför mig och bara målade. Jag målade jämt! Hade alltid tuschstreck i regnbågens alla färger på händerna.
Under en väldigt lång period var en av mina absoluta favoritsysselsättningar att sitta och rita av mina Spice Girls-bilder - ni vet de där som man köpte i kuvert om typ fem stycken och sedan samlade i det speciella albumet?
Men någon gång, i takt med att jag blev äldre, så slutade jag bara med i princip allt vad måla och rita heter. Kunde inte hitta någon inspiration längre. Hur sorgligt är inte det egentligen?

Idag kan jag bara rita om jag får ett jättebra uppslag, har en färdig idé. Vilket aldrig händer. Och skulle det mot förmodan göra det tar det inte ens fem minuter innan jag känner att det går helt åt skogen. Det blir inte som i mitt huvud, det blir bara allmänt fult. Och jag ger upp.
Visst, jag kan sitta och kladda lite på måfå eller rita lite "oseriöst" (och det blir alltid samma figurer, för well... jag kommer inte på något annat. Och så vet jag att jag är hyfsat bra på dem) men jag kan inte ta det där tomma pappret och bara måla vad än som faller mig in. Där är ett konstant rödljus som vägrar att slå om till grönt.

Har alltid fått höra att jag är bra på att rita. Och det var jag kanske - då. Men allt jag försöker ge mig på nu ser exakt lika dant ut som för så längesedan. Som med allt annat som man ger upp så har jag stannat i utvecklingen och det är liksom inte roligt längre. Och jag brukade älska det! Undrar ofta hur det hade varit om jag fortsatt. Tror att jag skulle kunnat ha... en annan sinnesfrid.

Jag saknar det. Väldigt mycket.