Utan något att egentligen säga

Rubriken talar egentligen rätt bra för sig själv tror jag.

Men kände ändå att jag ville skriva. Kanske för att jag inte har något annat att göra. Fast det har jag, inget livsviktigt, fast det finns där. Äsch, hinner det sen, har ju ändå börjar här nu. Lika bra att slutföra.

Okej, jag ljög kanske lite, jag har saker att säga. Nog rätt många t o m. Saker som jag länge funderat på och på hur jag ska formulera mig. Men så kommer man in på tankarna på om man verkligen vill blotta det för alla? Man vet ju inte vilka reaktioner man skulle få, för de behöver inte nödvändigtvis vara bra. Varken för mig eller för dem som får reaktionerna.
Ett tag var jag inne på om jag skulle skriva ner allt nån annan stans, typ en dagbok, men tyckte att det skulle bli för jobbigt. Skriva för hand, pyttsan! Haha ja, ni ser ju hur datorer och allt påverkar oss! Jag har nog dessutom blivit mer påverkad än jag trodde, och sedan kommit på det aningen försent. Saken är bara den att jag inte är så säker på om jag faktiskt tycker att det är något dåligt... Antar att tiden får utvisa detta.
Kom visst ifrån ämnet lite, och så tappade jag tråden. Får nog forsätta en annan gång, för skulle jag försöka hitta den igen och sedan göra att fattigt försök att fortsätta, skulle det inte kännas... äkta. Som att jag egentligen inte riktigt menade det. Låter inte riktigt klokt, jag vet. Så är jag ju inte det heller å andra sida. Antar att det jämnar ut sig.

Se på mig! Här kommer jag och påstår att jag inte har något att säga, och ändå lyckas jag babbla på i vad som känns som en hel evighet!
Någon borde göra något drasiskt åt mig! Det skulle nog behövas.

Om inte annat kan jag i alla fall glädja mig själv med det underbara beskedet om att skolan slutar redan 5e juni! Det är... inte så värst många skoldagar kvar i alla fall! Får räkna efter lite senare. Woho!